Min lillasyster D väckte mig den 4 juni kl 6,30 o hade värkar. Hon var i v. 38 o hade skit ont som man har. Jag ringde hennes pojkvän o vad honom komma hem o jag pussade magen o sa att den skulle vara snäll mot mamma. Kramade de nyblivna föräldrarna o sa lycka till o att jag kommer o snosar bebis snart!
Ute var det världens finaste morgon o jag tog kort på himlen o sa till mig själv att bebisen kommer på en fin dag!

Tiden går o jag hör ingenting.......


Mamma ringer o ber mig komma över.
Väl där berättar hon det värsta som kan upplevas av en förälder. Min systers bebis lever inte.
Vi vet inte varför.
Sorgen är stor. För min syster o hennes pojkvän. De väntade på att bli föräldrar o det slets ur deras händer. Sorg för mig o min familj. Väntan på barnens kusin går inte att förklara varför det blev som det blev. Livet är orättvist o nu har vi ett änglabarn som vakar över oss